Vintermys

De senaste dagarna har jag verkligen inte sovit bra alls, vilket jag skyller till stor del på fullmånen. Men så fort fredagen kommer ligger jag i soffan hela kvällen och kan knappt hålla ögonen öppna. Vad beror det på?

Av den anledningen har E och jag en lugn fredagskväll hemma. En bra film på teven, en kall flaska med julmust och tända ljus i hela lägenheten. Då trivs vi. Dessutom tog vi tillsammans tag i att göra lite vintermysigt här hemma innan vi åt middag. Så jag fick chansen att plocka fram de fina föremålen jag hittade igår kväll hos Svenskt Tenn. Och jag är så glad för de olika härliga juleventen som kommer under november och december inför julen. För det första fick jag en så mysig kväll tillsammans med de två kvinnorna i mitt liv, min storasyster och min mamma. För det andra skulle jag utan dessa event nog gå i ide och sova igenom den här mörka säsongen…

friday

friday2

För att se hur mysigt vi hade det igårkväll hos Svenskt Tenn är det bara att kolla på min “instastory” på Instagram, @juliafamna

 

Storasyster

Ibland behöver man bara vara fjorton år igen, få sitta i soffan med sin storasyster och bli serverad te av pappa.

Idag kom Rebecca till Stockholm och det känns så bra att ha henne här hos mig. Jag tänker inte så mycket på det annars men man märker att man har saknat varandra när man träffas igen. Så ikväll sover vi båda hemma hos mamma och pappa. Och nu har vi flera dagar av att vara med varandra.

img_1131

Let it be

Många tänker nog att yogamattan ska vara en plats där de får vara ifred och känna sig lyckliga. Men det är precis lika viktigt att låta alla känslor komma fram på yogamattan. Bara låta det som kommer komma och finna sitt andetag i det.

Det blev jag påmind om av Beccas fina yogalärare Jona häromdagen när jag såg en bildtext hon hade lagt upp. Och som många gånger förut blir jag förundrad över att såna små påminnelser kommer precis när man som mest behöver dem.

Den senaste tiden har jag kommit tillbaka till yogan efter en längre paus. Nu märker jag mer än någonsin att jag vissa gånger är hård mot mig själv på yogamattan. Borde orka mer, fortsätta längre, vara mer vig. Tankarna kommer som små vindpustar som jag lätt kan vifta bort, och snabbt så gör jag precis det. Även om jag tror att det är bra att inte ta dessa tankar på allvar så känner jag ändå att det kanske skulle vara nyttigt att låta känslorna som följer de tankarna bara finnas. Om de känslorna nu dyker upp är det ju något inom mig som vill upp till ytan.

yogacowpose