Artesano: Frank Ocean

De senaste tre dagarna har gått väldigt fort då jag har varit på en liten resa tillsammans med Emma, och internet har varit ovanligt svårt att få till. Men vi har haft en helt underbar helg då vi både fick komma bort från Stockholm i några dagar, plus att vi fick vara med och fira kärleken mellan två fina människor. Dock har jag ju hoppat över en “veckans” förra veckan under Pride, så jag känner att även om den kommer någon dag sen så vill jag dela med mig av en kreatör denna vecka.

Inte för att ni inte redan känner till honom, för det gör ni säkert tack vare all den uppskattning hans musik redan har fått. Vilket är något han helt klart förtjänar. Han började sin karriär genom att skriva låtar åt bland annat Beyoncé och John Legend, för att sedan gå med i hiphop-kollektivet Odd Future (OFWGKTA). Året 2012 kom han själv ut med sitt första studio album Channel Orange, som jag nog inte är ensam om att ha spelat på repeat sedan dess haha. Och om ni fortfarande inte vet vem jag pratar om så förslår jag att ni tar fram Spotify och skriver in “Frank Ocean”. För ni kommer bli positivt överraskade.

Frank Ocean har också redan lyckats påverka med mer än sin musik och låttexter, för under 2012 kom Frank också ut med att han som 19-åring upplevt sin första stora kärlek som varit en annan ung man. Jag har haft turen att inte behöva upplevt något negativt kopplat direkt till min sexualitet eller vem jag har haft som flickvän eller pojkvän, men jag är ändå så stolt över personer som kommer ut även fast den kultur eller vänskapskrets man har runt omkring sig kan ha väldigt negativa åsikter om homosexualitet eller bisexualitet. För det Frank Ocean gjorde när han kom ut var att verkligen öppna upp en dörr som varit stängd länge, speciellt inom hiphop-sammanhang. Och det är så viktigt att hylla alla som vågar stå upp för sig själva och ens kärlek.

frank3

 

frank

Frank Ocean, fotad av Terry Richardson

Vila

Nästan alltid efter en händelserik period i mitt liv så kommer det en sjukdom som gör att jag måste stanna upp och ta det lugnt i några dagar. Jag har ingen allvarlig sjukdom, utan endast ett fall av den klassiska snyta-sig-hosta-och-kolla-på-film. Men det har ändå fått mig att inse att jag nog blir bättre fortast om jag erkänner att jag behöver vara hemma och ta det lugnt i sängen några dagar. Jag vet inte om det har med alla härliga fester jag har varit på, eller om det helt enkelt handlar om att min kropp försöker skapa balans. Balans mellan att möta nya människor, dansa och skratta, för att sedan vila, vara i ensamhet och fundera.

Dock behövde mamma hjälp med ett jobb (som ni kommer få veta mer om snart) så jag fick dra med mig täcket ur sängen och ställa upp på lite bilder. Jag hade mina två favoritkollegor med mig på jobbet, mamma & Emma, som också råkar vara mina favoritfotografer att bli fotad av. Som många kreativa människor vet så handlar mycket av skapande om att få till en känsla, som man sedan försöker förmedla genom sång, dans, foto eller måleri. Och min känsla av stillhet och vila gick lyckligtvis bra ihop med mammas dova vackra bilder, så resultatet blev något vi båda var nöjda med.

Ni vet hur man lyssnade in i en snäcka när man var liten… Och någon berättade då att det man hörde var ljudet av havets vågor, som var fångade inuti snäckan från det stället den kom ifrån? Sedan fick vi ju veta att ljudet i själva verket var vårt eget blod som forsar runt i kroppen, vilket man hör när snäckan fångar upp ljudet från inuti örat. Jag tror att jag just nu inte behöver höra något så storslaget som en våg fångad inuti en snäcka, utan det räcker med att lyssna på mina egna hjärtslag i några dagar.

kashi

 

kashi2

 

kashi3

Foto av Emma